Flygresa Denver – NY Newark den 22/8

Det var dåligt väder i NY, varför starten blev uppskjuten från kl 17:50 till 20:00. Då startade vi i en Boeing 757-200 och flög 3 timmar och 20 minuter runt åskväder (CB:n) men vädret stabiliserades så det var lugnt och skönt under flygningen. Dessvärre var maten dålig och kaffet kallt. Mycket kompetent flygkapten och styrman. Bra landning på Newark´s Int flyplats utan reversering. Inga problem att ta sig in till hotellet Grand Union http://www.grandunionhotelnewyork.com/ Vi gick och la oss kl 03:00 lokaltid (EST) = Sverigetid - 6 timmar

Slappardag i Denver den 22/8

Efter frukost blev det gruppfotografering, men som i skolan var det några som inte kunde passa tiden. Efter 15 min var alla på plats utanför hotellet där en receptionist tog foton av samtliga. Sen tog flera av oss bilder.

Nu åker en del ut till shoppingcentra men jag väntar till New York med att handla. Det blir en god bok i stället och memorering av allt jag varit med om under Klippiga Bergen resan. Det är lite overkligt just nu när man ser alla ca 300 bilder som jag tagit. Andra har tagit över 4000 bilder och videofilm. Så småning om kommer vi att redigera allt och lägga ut på nätet.

Rutt 8 Crested Butte – Denver 21/8 400 km

Vår avslutande rutt tillbaka till Denver. Många pass, Monarch Pass (3451 m.ö.h), Trout Creek Pass (2847 m.ö.h), Red Hill Pass (3046 m.ö.h) och Kenosha Pass (3048 m.ö.h). En del av oss tog vägen över Mount Evans (4307 m.ö.h). Så har vi då gjort Klippiga bergen med en total körsträcka av ca 3000 km x 34 personer = 102 000 personkilometer utan några allvarliga missöden. Nu får man betrakta sig som bloddopad. När vi åkte var mitt blodvärde 156 g/L och nu 174. Om man tar det lugnt och tar stigningarna lagom, ca 300-500 m sen lite paus går det bra, men visst blir alla lättare andfådda vid gång och lättare fysisk ansträngning. I barerna säger man 1 drink på ”vår höjd” (ca 3000 m) = effekt av 2 drinkar. Kanske ligger det nåt i det. Vi har sett fantastiska alpina skidorter ute i terrängen. Aspen är ju känd men oj vad många okända alpina centra vi sett. Nu har vi lämnat tillbaka alla MC:n och följebilen. Vi samlas ikväll för en genomgång på hotellet Red Lion. I morgon skiljs våra vägar. Många av oss flyger till The Big Apple (New York City) i morgon eftermiddag. Återkommer med rapporter från jazzlivet där mm. Precis när detta skrivits klart gick brandlarmet. Satt ensam på 4:e våningen, gick ut i korridoren och hittade evakueringsskylten. Hittade snabbt ett trapphus och gick ner till bottenplanet och ut. Brandkåren var där och man gick snabbt genom rutinerna och konstaterade att det var falskt alarm så det blev rummet igen.

Rutt 7 Pagosa Springs – Crested Butte 20/8 450 km

Åter upp på höga höjder genom en underbar natur. Det var Wolf Creek Pass (3309 m.ö.h), Spring Creek Pass (3323 m.ö.h), Slumgullion Pass (3463 m.ö.h) och Krebler Pass (3050 m.ö.h). Lunchuppehåll gjordes i Gunnison City efter 230 km. Vi passerade Lake City som inte förändrats mycket sedan 1876 då guldsökarna kom. En del av gänget tog vägen över Crawford, där det fanns ett hojfik, som ägdes av Joe Cocker. www.cocker.com/ ni vet han med han med ” With A Little Help From My Friends”. Om denna väg Black Canyon Road brukar man säga ”inget MC liv är fullkomligt utan att ha kört densamma” Vi bor på Lodge at Mountaineer Square i Crested Butte http://www.cbliving.com/page.php?pname=homes/mountaineersquare

Rutt 6 Mesa Verde Natl Park – Pagosa Springs 19/8 170 km

Vi började dagen med att åka runt i nationalparken och besöka museum. Det blev sen en avstickare för att titta på en stor buffelhjord utanför Mancos. Resten av dagsrutten var en transportstäcka till Pagosa Springs där vi bodde på http://www.pagosaspringsinnsuites.com/

Rutt 5 Ouray – Mesa Verde National Park 200 km den 18/8

Färden började på Million Dollar Highway som går mellan Ouray och Silverton. Vägen byggdes för mer än hundra år sedan. Det sägs att hustrun till byggledaren sa att ”inte ens för en miljon dollar åker jag den vägen igen. Idag är den i gott skick. Från vägen såg vi Mount Wilson, Mount Eolus och Mount Sneffels, några av USA´s högsta berg. Så körde vi över Red Mountain Pass (3355 m.ö.h), Molas Divide (3325 m.ö.h). Vi åt frukost i den kända ökända staden Silverton. Resan gick vidare till Durango som också är en välkänd/ökänd stad innan vi åkte in i Mesa Verde National Park. Här har björn nyligen varit synlig, varför vi fick en skriftlig varningsinfo. Idag såg jag min favorit, Coyoten Gråben, men har var upptagen med rekvisition från ACME. Vi bodde på Far View Lodge http://www.visitmesaverde.com/. I Mesa Verde bodde från 500-talet ek. till 1300-talet Pueblofolket i klippboningar. www.nps.gov/meve Tyvärr hade vi ingen kontakt med mobiltelefon eller internet idag.

Fridag - mitt största äventyr hittills - Ophir pass 17/8 200 km

Min svåger och jag började dagen med att fara upp till Montrose där svågern tittade på en Corvette 2003 som gått 5000 km. Priset var 220 000 SEK, så det blev inget köp, inte för min egen del heller. Jag satsar nu på pensionärs tillvaron med en gitarr, byggd av David Sundberg som inte går av för hackor. Så for vi tillbaka till Ridgway och vidare ner till Rico. Vi hade åkt fel allihopa, trots GPS. Efter ett antal försök kom vi in på pass-vägen över byn Ophfir (4300 m.ö.h), som visade sig vara en riktigt dålig grus/stenväg. Vi åkte ju en Ford-150 4HD, så några större problem var det inte även om den drog snett mot vägrenen, där det stupade 200-500 m mot passagerar sidan. Denna väg är absolut den svåraste jag varit med om, men naturligtvis var det ju MC förarna som stod för den stora bedriften att ta sig ner. En av grabbarna såg en björnunge men mamman kom aldrig fram denna gång heller. En av MC åkarna som körde en HD var i kull 2 ggr utan några skador på sig själv eller MC:n. När vi kom ut på stora vägen åkte vi igenom de gamla gruvorna (spökstaden). Efter en god måltid på en Italiensk restaurang kallade sängen inför morgondagens rutt till Mesa National Park (200 km). Föresten lillebror Pelle fyllde 58 år idag, så SMS grattis skickades.