Nekrolog över moder Birgitta

Denna nekrolog är författad av min yngre broder Peter Götell och publicerades i Nerikes Allehanda den 30/11 2006 "Birgitta Götell 1917-– 2006 Hur ska man beskriva att man mist sin mamma? Sorg förstås. Och saknad. Även när man är 50 eller mer kan man längta efter mamma. Döden är en del av livet. Den är svår att hantera, den kan vara outhärdlig att se. Ändå är den så naturlig. En generation kommer och en generation försvinner. Men mamma är alltid mamma. När man ska sammanfatta de 50 år vi kände varandra så dyker det upp många saker i minnet – ljusa, dråpliga, glada, udda och märkliga händelser och upptåg. Givetvis också mycket vardag. Jag tänker också på sådant som livsglädje, generositet, omsorg och kärlek. Om att älska barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Hon var envisare än någon annan jag känt. Min mamma Birgitta Götell föddes före ryska revolutionen. Det var när första världskriget pågick. Under hennes livstid utspelades den stora depressionen, nazismens framväxt, Hitlers maktövertagande, andra världskriget, atombomben, avkoloniseringen, kalla kriget, Koreakriget, Vietnamkriget – för att nämna några av de stora händelserna. Under samma period skedde enastående vetenskapliga upptäckter och genombrott. Vi har fått tv, datorer, nya, atombomber, nya mediciner, mobiltelefoner, bilism, flyg – allt det som är vardag i vårt liv, men som bara var drömmar för vår föräldrageneration. Hon fick personligen vara med om resan från fattigsverige till välfärdsverige. För oss mitt upp i det så säger det inte så mycket. Men det förklarar mycket i synen på pengar, materiella saker, på att återanvända och på att vara sparsam och att äta upp maten. Ett av favoritställena de senaste åren var Kupan på Nygatan i Örebro. Där fyndade hon varje gång. När hon föddes saknade kvinnor rösträtt och kunde heller inte bli myndiga. Hon skaffade sig gymnasie- och högskoleutbildning när mer än halva livet gått. Den livsresan berättar en fantastisk historia. En människas gärningar är många och mångsidiga. Jag tror att det hon var mest stolt över var sina 6 barn, 11 barnbarn och 13 barnbarnsbarn. Det är inget dåligt eftermäle. Nu finns hon i Längbros jord. Bara ett stenkast från ett av de ställen där hon brukade plocka svamp. Jag tror hon vilar skönt. Det är hon värd. Min lilla mamma. Peter Götell"